Bilden visar den svåraste perioden i mitt liv

Det där samtalet mitt i natten om att du var borta. Min värld gick sönder. Hör fortfarande dom orden i huvudet, hör rösten som sa det.
Kommer ihåg hur jag bara satt i sängen, helt i chock. Kunde inte gråta, det var inte sant. Försökte verkligen tvinga fram tårar, men det gick inte. Jag var i chock. När väl chocken släppt bröt jag ihop. Ville inte träffa några kompisar överhuvudtaget, jag var totalt förkrossad.
Efter ett tag blev det lugnare, sedan var det dags för begravning. och jag kan säga att jag vill aldrig mer vara med om ngt sånt.
Vi närastående skulle gå in sist, vi stod ute i det vapenrummet eller vad det heter, då kom inga tårar. men när dörrarna öppnades och jag möts av en proppfull kyrka med folk som alla står upp och kollar på oss, då brast det. Och alla blommor överallt, i fönstrena och överallt. Det var så fint, men samtidigt det hemskaste jag varit med om.
Hela cermonin satt jag och grät, sedan var det dags att gå fram och lägga blommor på kistan, bänkrad efter bänkrad gick man upp. Och när jag väl står där framme och ska lägga blomman blir jag helt tom inom mig, detta är verkligen sant.

Sedan gick det ett tag innan det var dags för gravsättning (då man sätter ner urnan i marken). trodde att jag skulle kunna klara mig från tårar då, men nej, ledsen blev jag, men inte på samma sätt som då i början eller som på begravningen.

Detta var ändå 5 år sen, men jag minns det som om det var i förra veckan eller ngt.

Just det, ska tillägga att på begravningen spelades Amazing Graze låten, jag kan inte idag, efter 5 år lyssna på den låten förrän jag blir ledsen. Den är så starkt förknippad med den begravningen. Hör jag den någonstans går jag därifrån. Jag klarar inte det.

detta var verkligen tungt att skriva om. Det gör fortfarande ont i mig. Dock inte lika mycket som då. Men det finns fortfarande inom mig, och kommer aldrig glömmas bort.